VH action blogg

Början av studentveckan

Jag kan säga att studentveckan är någonting som jag aldrig kommer att glömma. Det kan ha varit en av de bästa veckorna hittills och som jag har nämnt förut så är klassen väldigt saknad. Jag ser kanske två eller tre personer från klassen idag. Så det känns lite konstigt, framförallt så saknar jag den gemenskapen vi hade och jag har svårt att tro att jag någonsin får uppleva en liknande gemenskap.

Som jag kanske har nämnt förut här i bloggen så har klassen betytt väldigt mycket för mig. Det kan låta lite "töntigt" kanske, men utan de här åtta personerna så hade inte jag suttit här just nu och jobbat som ungdomsredaktör på www.vhaction.se. Det säger jag inte bara för att säga det liksom, utan det är verkligen så. Jag känner att jag har utvecklats mycket socialt och det kan jag tacka MP3 för.

Som funktionshindrad är det inte alltid så lätt att få kontakt med klass eller andra människor. Men i mitt fall har det liksom aldrig varit något större problem. Redan när jag började lekis så hade jag en väldigt bra klass som jag sedan gick med till årskurs 6. Vi försökte att få vara samma klass även i högstadiet, men det gick inte. Idag är jag glad för det. Visst, jag älskade min klass då och jag har fortfarande kontakt med några från klassen. Men jag tror mycket på utveckling, och för att utvecklas som människa behöver man träffa andra och nya människor.

I gymnasiet så blev det ännu bättre. Jag kommer ihåg när jag fick se klasslistan någon vecka före starten. Då läste jag upp namnen Patrik Nilsson och Victor Ahlin. Min första tanke då var: "Åh nej, inga bråkstakar i klassen". Nu i efterhand skrattar jag åt det där. Patrik och Victor är två kanonsköna människor som resten av MP3.

Jag tror att ni har betytt mer än ni tror för mig, och jag är tacksam över att jag fick lära känna er!

Hörs imorgon!


Brorsan, kusin (längst fram) och jag