VH action blogg

Jag har alltid haft väldigt tur med assistenter. Under mina år har jag sammanlagt haft 10 stycken assistenter i fall jag har räknat rätt. Den första assistenten som jag hade på dagis kommer jag inte ihåg, men jag vet att hon heter Linda i alla fall.

Rohi hade jag sedan ganska länge, från min avslutande tid på dagis till årskurs 5. Rohi har betytt väldigt mycket för mig på olika sätt. 

Årskurs 5 började en assistent som heter Mattias jobba med mig. Han var och är fortfarande viktig för mig. Jag är glad och tacksam över att jag hade honom. Jag har tidigare berättat om hur mycket min klass i gymnasiet har betytt för mig. Mattias är en av många personer som har haft mest betydelse hos mig. Mattias har lärt mig vad ordet envishet betyder. Jag minns framförallt när vi var ute och gick i Leksand och jag kom fram till en brant backe som jag inte trodde var möjlig att komma nedför med min permobil. Jag sa då: "Vi vänder, det går inte att åka ner här". Mattias svar var då ungefär: "Vi vänder inte, det kommer ta för lång tid med en annan väg. Åk nu!" När jag sedan sa att tänk om jag välter, då så svarade han: "Ja, och? Vad kan hända mer än att permon välter?" Det här kommer jag givetvis inte ihåg ordagrant, men ungefär så lät vår konversation. Nu sitter ni och tänker: "Jaha, var vill han komma med det här då?" Det jag vill säga med detta är att vissa saker är svårt, men allting går att lösa på något sätt.

Dennis har jag på fritiden och det funkar jättebra. Jag ser Dennis mer som en kompis än som en assistent. Jag har faktiskt aldrig blivit arg på honom och vi har aldrig bråkat eller någonting. Jag tycker vi kompletterar varandra bra i och med att vi har ungefär samma intressen och så vidare. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle överleva utan honom. För det går liksom inte. Vi har varit på konserter tillsammans, vi har fiskat, går på hockey och sist men inte minst så käftar vi ganska bra med varandra. Så det är omöjligt för mig att säga hur ett liv utan honom hade fungerat över huvud taget.

Markus började med mig i 9:an och det är jag också väldigt glad för. Markus var en härlig person och duktig på det han gjorde.

Stefan började med mig i gymnasiet och det fungerade också jättebra. Stefan var också ganska envis, precis som jag är. Jag hade aldrig orkat med media om jag inte hade haft en bra assistent och det fick jag ju i Stefan. När jag inte riktigt orkade med att "göra någonting" så var Stefan där och hjälpte till. 

Joakim, Evert och Victor har jag mest nu och det funkar kanon det med. Jocke är rolig att käftas med i och  med att han bland annat håller på helt fel hockeylag (Ja, det gör du faktiskt). Men han är också en otroligt duktig assistent. Vi har kul ihop. Jag hoppas i alla fall att han tycker det.
Evert går in som en vikarie när inte Jocke eller Victor kan jobba. Evert har jag känt längst av de tre då jag har gått med hans syster i skolan i flera år.
Victor - Vad ska man egentligen säga honom? Skämt å sido, jag har alltid kul med honom. Jag blir bara förbannad på honom när vi spelar hockey på Playstation. Jag kan säga att han fuskar varenda jävla match vi spelar, men jag kommer ihåg en match när jag vann med 7-2 mot det lilla aset ;)
Han är också lätt att få tag på, för om inte någon annan kan jobba med mig så kan Victor för han är nämligen utan jobb annars. Jag hoppas Victor har kul med mig eller så är han väldigt trött på mig vid det här laget.

Personliga assistenter är oerhört viktiga för alla som i behov av sådana. Jag är glad att vi har den här möjligheten med assistent i Sverige.

Glad Pösk!

Jag, Victor och Jocke


Vi har kanonkul med varandra och jag är verkligen inte trött på dig (kanske tjatet om Nagiala då, men det får man stå ut med)
Under det här skrivandet har jag skrattat så jag har ont i både kinderna och magen. Anton är så rolig att man nästan blir blöt i byxan, det menar jag! Pöss!
//Victor